Befriande kravlöshet

Nu är sommarklänningarna, bikinisarna och yogamattan nerpackade i väskan. Cavan är slut och jordgubbarna uppätna. I morgon kl 5 startar resan hem.

Samtidigt som jag längtar efter rutiner och vardag så sörjer jag redan den här befriande känslan av kravlöshet. Inga dead lines, tåg eller flyg att passa. Trassligt hår och inget smink.

Kanske kan man acceptera en övergångs period? Undrar vad kollegorna säger om trassligt hår, inget smink och faktiskt obokade hotell (japp det kom jag på i natt, att jag inte har bokat hotell till nästa veckas jobbresa) Min hjärna har tydligen redan börjat förbereda jobbet.

Annonser

Det skruttiga är det vackra

Semester. I två veckor har jag inte behövt göra annat än äta, sova och andas. Testade att gå på ledda yogapass men kom på att det just nu var väldigt oyogiskt för mig. Jag behöver yoga själv, ensam.

I vardagen är jag alltid bland människor, oftast längst fram. Både på fritiden när jag håller mina pass och i jobbet som föreläsare. Nu behöver jag vara själv på min egen skruttiga resematta. Här hittar jag energin och glädjen igen.

P.s Varför försöker vi få allt att se så perfekt ut då det skruttiga är det vackra?

Något att se fram emot

Nu har 2019 kört igång med fart och innan man hunnit blinka är vi två veckor in i januari. Jag tillbringade hela förra veckan på arbetsresa och kom sent omsides hem i fredags efter att ha cirklat över Vasa och sen fått svänga tillbaka till Stockholm. Hårda kastvindar och hal landningsbana gav mig en extra övernattning i Stockholm.

En av många saker yogan och meditationen har lärt mig är att inte läcka energi på sådant jag ändå inte kan påverka. Jag fick dessutom en ny mycket trevlig bekantskap i planet. I den stund piloten meddelade att han har ett mycket tråkigt besked, tog jag av mig hörlurarna (där Framgångspodden fortsatte) och vände blicken mot tjejen i sätet bredvid mig som gjort samma sak. Sen blev vi att hänga ihop i allt köande som följer när allt ska bokas om. Kvällen avslutade vi med gratis middag på Radison airport (där har jag hamnat några gånger nu).

(Tack Ninni för bilden, den för visualisera min ”shit happens” feelis, trots att den egentligen säger: gå om mig i toalettkön om du törs 😂)

Nu när jag är hemma tänker jag puffa lite för vårens och höstens Yoga- och vandringsresor.

Så här är det: Du har två möjligheter till att resa med mig och Gerd Marianne Kummel- Kunnas (arrangör) till Almunecar.

Redan i vår: 27.4-4.5

Mera info:

https://almunecarsite.wordpress.com/27-4-4-5-2019-yoga-och-varvandra-i-almunecar/

eller

I höst v 42 12-19.10

Ni får gärna hjälpa oss att sprida infon om våra resor ❤️

Hur tänker du ta hand om dig själv 2019?

Jag har funderat en del på det här med val och att aktivt välja hur man hanterar vardagen. När dagen tar slut och du (äntligen) får lägga huvudet på kudden har du gjort en hel lång rad med val som i förlängningen har fått dig att känna dig så som du känner dig just då. Nästan alltid kan vi när vi tänker efter lägga orsaken på någon/något annat och så ligger vi där som utmattade offer. Vi tänker att bara omständigheterna blir annorlunda, då ska vi minsann se till att må bra. Nu måste vi bara hålla ut, vara starka och kämpa. Det värsta är att kampen, den kan pågå i åratal.

Mina egna bortförklaringar är många och ibland ganska avancerade (min mest använda är att jag just nu reser så mycket i jobbet, hatar att hör mig själv säga det ) så för mig har det varit viktigt att lära mig att skilja på vad som är bortförklaringar och vad som faktiskt är viktigt. Vad får mig att må bra och vad stressar mig. Vad betyder ”att må bra” för mig egentligen ? Ibland kan det vara så att man ligger där och mår dåligt över allt man tror att man måste göra (allt det där som andra gör för att må bra). Man tror att man måste träna fem gånger i veckan och leva på broccoli trots att man har huset fullt med ungar och jobbar heltid. Då skapar man själv stress över sådant som egentligen inte finns.

Så vad får just dig att må bra och vilka tre enkla saker kan du förändra under nästa år för att må bättre, tan hand om dig själv bättre? Oftast är det de små små förändringarna i vardagen som ger störst resultat bara man klarar av att hålla fast i dem. Mindre förändringar är också lättare att hålla fast vid än större förändringar.

Google måste vara sjukvårdspersonalens värsta fiende…eller?!

img_6568

Jag har aldrig tänkt på mig själv som speciellt rädd av mig, generellt tycker jag att jag är modig och ibland t.o.m. direkt våghalsig.. Men känslan när sköterskan säger till mig att de ska ”dra katetern” så att jag kan börja gå på toaletten.., den känslan påminner om ren skär skräck. Jag ska upp ur sängen och gå till toaletten. Nej. Det kommer inte att gå, ..jag kommer att svimma av smärta och nej jag vågar helt enkelt inte.

Så gick mina tankar då och nu ett par veckor efteråt känner jag lite samma rädsla när jag tänker att jag ska börja träna igen. Trots att jag har gått två promenader nästan varje dag sedan jag kom hem från sjukhuset har jag svårt att se mig själv lyfta tungt och hoppa fram på scen. Hur gör man?!

Jag frågar redan innan operationen i telefonen av sköterskan när jag kan börja träna igen och hon svarar om tre veckor. Ok. Det låter ju bra men kan det verkligen stämma…

Sen frågar jag av läkaren som skriver hem mig när jag kan träna igen. Om tre veckor blir svaret..Ok men får jag verkligen hoppa då också ? Jo svarar läkaren. Nåmen då så tänker jag och tar mig i slow motion genom sjukhuskorridoren ut till bilen. Om tre veckor.

Jag googlar. Google måste ju på ett sätt vara sjukvårdspersonalens värsta fiende eftersom det finns en uppsjö av artiklar både vetenskapliga och ovetenskapliga och både patienter och anhöriga googlar. Man googlar allt. Sen ifrågasätter man på både det ena och det andra sättet och det är nästan omöjligt för vårdpersonalen att hålla sig uppdaterad om allt vad google påstår.  ( jag har själv jobbat i vården under google tid) Fast om man svänger på kakan så är google nästan en förutsättning i dag för att man ska kunna ta hand om sig själv. I dag när man får så extremt lite tid tillsammans med vårdpersonalen och förväntas ta så mycket ansvar själv.

Nå hur som helst så säger Google i detta fall att det inte är fullt så enkelt. Eller vad sägs om t.ex. urinblåseframfall?!! Say no more. Jag slutar googla och ringer PT Johanna Hjulfors som är både hälsovårdare och Personlig tränare , hon är specialiserad på just såna här saker som bäckenbottenträning och inre magmuskler. Jag är inte 20 längre, jag är 40 +++++ och nu tänker jag verkligen inte ta några risker. Det känns inte som att det är värt det.

I går gick vi igenom hur jag ska träna och hur jag ska få kontakt med mina inre magmuskler. Så japp efter tre veckor post op kommer jag att börja träna men absolut inte hoppa förrän jag kört Johannas program och sakta men säkert byggt upp styrkan igen.  Yoga gör jag redan men dansen siktar jag på att ha tillbaka i programmet i slutet av januari !

Nu känner jag mig inte orolig längre. Jag har fått diskutera mina frågor och känner att jag har en plan. Snart kommer jag att vara tillbaka med ny energi.

Klexane sprutor och 5S projekt

Jag börjar misstänka att det finns någon form av ”handbok för sjukledighet” som man har glömt att visa mig..

Att vara ensam hemma och inte göra något alls,.. är det månne i enlighet med riktlinjerna?! I så fall är jag riktigt dålig på att vara sjukledig.

( och jag är hjärtinnerligt tacksam för att jag inte har haft orsak att öva på det )

Det kryper i hela kroppen. Samtidigt som jag är ansvarsfull och förstår att jag behöver vilan, processar min hjärna hela tiden nya möjliga aktiviteter som man kunde komma undan med och vila samtidigt. Förstår ni?

Igår tänkte jag att ett litet 5S projekt i mitt kryddskåp kunde vara en lämplig sjukledighetsaktivitet. Sagt och gjort, en påse för släng, en påse för äckliga glasburkar som funnits med för länge och en korg för kryddor i användning. Självklart sorterade efter principen för mest i användning närmast och sen övriga i bokstavsordning.

Litet lämpligt projekt som tog mig en timme men krävde två timmars söm efteråt. Två timmar.

Idag har mina kära vänner tittat till mig. Det gjorde mig så gott att få gnälla över Klexane sprutorna som svider och berätta om min operation till dem som verkligen förstår. Efter besöket sov jag igen.

Sen har man sagt mig att jag ska öka min fysiska aktivitet gradvis och det har jag tagit till mig. Sånt förstår jag mig på, sånt finns det processmätare för ( för att kunna följa mina framsteg i realtid) läs pulsklocka och stegmätare.

Ok jag hör hur ni suckar och ser hur ni skakar på era huvuden fram och tillbaka…men jag började ju faktiskt med att skriva att jag saknar handboken. Står det förresten i handboken att man inte får läsa jobbmail? I så fall är jag skyldig på ännu en punkt. Jag är nyfiken, alltså läser jag och skickar ett och annat svar. Kan inte se att det skulle fördröja mitt tillfrisknande… eller?

Men ni förstår att jag verkligen tar min vila och min bättring på allvar det är bara det att jag är ovan. Så nu har jag bokat en PT som är specialiserad på mitt typ av problem som ska hjälpa mig att gradvis bli starkare på rätt sätt så att jag kan stå på scen och dra afro i slutet av januari igen.

(*viskar* nästa yogahappening är planerat och kommer snart ut )

En basnivå för bemötande

(En svartvit bild får visualisera mitt tillfrisknande. Det innefattar alla Injektioner, trötthet, levolac behov och ännu värre grejer som följer levolac konsumtion.. men nog med gnäll nu. Jag är faktiskt oförskämt pigg och får ta mig i örat för att inte överanstränga mig)

Rubriken på mitt förra inlägg var Bilder från yoga- och vandringsresan, nu gör jag en annan resa som jag ogärna delar visuella bilder från. Jag kunde ha laddat upp bilder från droppslang, sårdrän och andra sjukhusbilder men det är inga bilder att njuta av. Istället njuter jag  mycket av att vården i vårt land faktiskt är sån att man kan släppa kontrollen och känna tillit till att allt blir bra.  Inte alltid, men oftast är det så.  Det är trots allt vanligare att man kan göra det än att man inte kan göra det. Varje gång allt går på tok och patienter får ett dåligt bemötande är en gång för mycket och inte försvarbart på något sätt.

Någonstans behöver du som personal i vården själv ha varit patient eller anhörig för att på djupet förstå betydelsen av hur du säger saker, vilken betydelse kroppsspråk har när du säger saker. Vad berättar din blick och sättet du berör en patient.

Språket. ( nu är jag ute på hal is ) Jag kan finska, både förstå och göra mig förstådd. Alla kan inte det. Då är bemötandet extra viktigt, hur säger sköterskan de få ord hon kan på ditt språk. Vad berättar blicken, kroppsspråket och beröringen. Nu vill jag genast säga att jag fick god vård, de sköterskor som tog hand om mig var vänliga och hade de där extra snälla ögonen som gjorde att jag slappnade av och kände mig omhändertagen. ( speciellt nattsköterskan skulle ha fått adoptera mig när som helst ) Men jag kan finska.

Mina tankar går som så, att om du som vårdare kommer ihåg hur du ska bemöta människor på ett genuint och värdigt sätt, då är hälften vunnet. Talar vi inte samma språk men vi får omsorg och respekt då är hälften vunnet.

Självklart måste jag också kunna förstå det som sägs och görs till mig i den annars också otrygga miljön. Jag måste kunna bli förstådd i nyanserna av min smärta. Det kan vara verkligt viktigt för behandlingen. Smärtor, otrygghet och ett språk jag inte förstår. En mardröm som inte tar slut. Ibland kan det faktiskt vara så att jag får färre kontakter med personalen för att jag talar ett annat språk. Personalen säger bara det mest nödvändiga och jag får inte det där leendet eller blicken för tänk om jag säger något som de inte förstår.

De och vi. Det är det som måste bort. Det finns bara vi och det finns ett universiellt språk som vi alla förstår. Att bemöta varandra, verkligen våga möta varandra. Det är en kompetens jag tycker att man borde lära ut jämsides med alla ”tre dagars språkkurser för vårdpersonal” ( jo jag säljer sådana) Också som fristående kurs behövs den.

Jag hade turen att få sköterskor som behärskade den kompetensen och det är jag evigt tacksam för men jag vet att alla inte har samma tur. Saken är den att det ska inte hänga på om du har tur eller inte, jag tycker att vi ska ha en basnivå för bemötandet.

Det här var tankar från en sjuksäng och genast jag kommer upp från den ska jag börja planera en ny praktisk utbildning, gissa vilken?

Bilder från Yoga- och vandringsresan

Så hur hade vi det på Yogaresan, blev det så som vi tänkte och blir det flera resor?

Nu har det gått två veckor sen jag kom hem och det det börjar bli dax att dela reseminnen med er. Bilderna är fotade med min eller någon av deltagarnas telefoner. Måste erkänna att jag inte riktigt vet vem som tog vilken av yogabilderna längre eftersom vi har en Whatsup grupp där vi fritt delar bilderna med varann. Så tack till dig ❤️om du hittar din bild här.

Vi blev ett tight gäng som redan planerar vår reunion yogahelg här i Österbotten.

För mig är det viktigt att hinna tänka. Det var någon som frågade mig vad jag skulle göra där när jag reste nån dag innan och stannade lite längre. Jag svarade att jag skulle tänka. Att kunna titta på alla tankar färdigt och släppa i väg dem, tills det är helt stilla och lugnt. (Det är då de verkliga insikterna vågar sig fram) att kunna sitta och stirra på vattnet medan jag andas in och andas ut…Det är det som gör att jag har något att dela med andra. Så innan deltagarna kom var det just det jag gjorde och när de reste satt jag och gjorde samma sak med hjärtat fullt av glädje.

I Almunecar finns en gammal stadsdel, med trånga gator, mysiga torg och oväntade detaljer. Bakom hörnet kan man träffa pratsamma spanska tanter och blir du sugen på ett glas rött är det bara att kliva in i en mysig Bodega och bli serverad Tapas till.

 

En av dagarna besökte vi Magiska Alhambra. Vår guide Eduardo berättade med inlevelse om moriska Nasriddynastin och Sultanen. Palatset och trädgårdarna där viskar nästan sin historia till dig när du vandrar mellan pelarna. ( ok Eduardo viskade inte i våra öron han talade ivrigt och intensivt men det fanns en volymknapp 😂)

Alla solnedgångar och soluppgångar. Det är speciellt att se solen gå upp varje dag och att sedan se den gå ner. Här och nu.

 

 

Strike a pose i Nazrid Garden i Vélez de Benaudalla.  Personligen tyckte jag mycket om att vandra i trädgården där vattnet flödade i små kanaler och vattenfall.

 Al-Andalus gardens were designed to provide men and women five main benefits: spiritual (because the garden is the earthly vision of Paradise), aesthetic (the generated landscape stimulates all the senses and inspires artistic creation), psychological (the ambience invites contemplation, relaxation and rest), botanist and scientific (an ideal place to adapt and cultivate species brought from far-away lands) and nutritious (the vegetable garden, an essential part of any Nasrid garden, was the area for growing aromatic plants, condiments, fruit trees and vegetables).

 

 

Vi hade gissat på att hälften skulle yoga på morgon och hälften på kvällen lite beroende på om man var morgon- eller kvällsmänniska. Kanske skulle någon bara vilja prova ett eller två pass o.s.v. Där hade vi fel. Dessa fina kvinnor och en man, de rullade en efter en ut sina mattor nästan varje morgon och varje kväll.

På programmet fanns Vinyasa, YinYoga och MediYoga. Alla testade allt och gjorde det som kändes okej. Som jag saknar det där taket nu om morgnarna när jag ensam sitter på ullmattan i mitt yogahörn.

Dessa lampor hängde i taket på den fiskrestaurang vid stranden som hela gänget gick till en kväll. Annars ingick middagen på hotellet i priset men just den här kvällen ville vi festa till det. Maten på hotellet var helt OK, fördelen med en buffe är att du genast får mat och att du ser vad du har att välja mellan. För mig som inte äter kött var utbudet också helt OK . Varje dag fanns det gott om grönt och sallad.  Lampor i samma stil kunde man sen köpa hem från en affär som vi hittade i gamla stan.

 

Under resan vandrade vi en dag  längs med kusten och just den dagen var mindre trevlig för mig som är extremt höjdrädd. Så där på riktigt. Så att man ser knäna skaka. Jag vet inte hur jag hade kunnat missa den detaljen, hur kan man liksom fara på en vandringsresa och inte förstå att man ska vandra på hög höjd. Kanske hade jag haft så fullt upp med att planera yogan och sånt att jag inte ens tänkt tanken ? Det kändes liiite dumt att inse det när stigen börjar klättra och det går rakt ner på andra sidan. Enbart tack vara coachande medvandrare kom jag mig därifrån. Det ska dock erkännas att jag var så stolt över just den saken att jag övervägde att göra det på nytt.

 

Härligt gäng pausar i trappan. Redan under den första dagen när alla presenterade sig kort insåg jag att det här blir en givande vecka. Klocka kvinnor och en man diskuterade, skrattade, yogade och vandrade.

Gör vi det igen, Yogar och vandrar?

Absolut gör vi det igen, planeringen har redan börjat!!

Mitt huvud är rätt OK

 

img_4955

 

Måste ha varit genom trött efter arbetsveckan. Jag gick och lade mig kl 21 och tog upp mina gröna kl 6.  Det är nog det mest hälsosamma som jag har gjort idag förutom morgonyogan som jag gjorde efter frukost i dag. Yin yoga till min kropp som kändes som hundra år. Men mitt huvud är rätt ok i dag, det hjälper att sova.

Annars har jag gjort exakt ingenting, Jobbat undan några mail, varit upp till jobbet och fixat nästa veckas flyg och tågbiljetter,  handlat nödvändig mat och tyvärr ätit en halv lakritspåse. Tvättat mina vita sneakers och tänkt på att jag verkligen behöver ta mig tid att shoppa skor. Blir trött av att tänka på det. Mina fötter är breda, korta och allergiska mot tjusiga skor, t.o.m tjusiga sneakers kan vara svårt. Nu skulle jag dessutom behöva skor att vandra i Spanien med. ( när jag läser igenom texten före jag trycker på publicera knappen inser jag att ”exakt ingenting” kan vara relativt )

Spanien. Dagarna rusar fram och snart är vi där. Jag funderar på innehållet i yogapassen och kan lätt föreställa mig hur havet doftar och hur vinden känns när vi går ner till stranden på morgon…eller upp på takterassen….

Men först ska jag göra lite andra resor och det mest spännande jag ska göra nästa vecka är att påbörja min utbildning för att utvecklas i mitt coachande av ledare i förändringsarbetet. Jag tycker mycket om just den delen i mitt konsultarbete och ser verkligen fram emot att få fördjupa mig ännu mera i det samt certifiera mitt kunnande. Nästa vecka har jag också fyra olika förbättringsprojekt i kalendern samt en dag då jag står i klass med Yrkeshögskolans studeranden.  En sak är säker, i mitt jobb är det omöjligt att ha tråkigt. Konsten ligger i att vara här och nu, men den saken vet ni att jag jobbar på dagligen.

Vill ni också träna på att vara här och nu är ni välkomna till GymKampen i morgon söndag, då håller jag min YinYoga kl 19.50 ❤

 

Längtan

 

img_5208

 

Vi har bara hunnit halvvägs in i september och jag känner redan av den välbekanta känslan av  att något saknas. Solen saknas. Värmen och känslan av att få gå barfota. Nu har mina fötter visserligen fått vandra runt i bekväma sneakers men det är ingenting i jämförelse med att kunna sparka av sig skorna och gå barfota efter jobbet. Regnet väller ner här nu och mina tankar vandrar iväg mot nästa resa.

Jag kommer som ni vet att resa med ett gäng till Almunecar för att Yoga och vandra nu i Oktober och idag är det faktiskt mindre än fem veckor fram till dess. När jag bokade mina flyg för den resan bestämde jag mig för att komma lite tidigare och stanna lite längre för att hinna vila ut också. Nå nu har jag börjat fundera på vad jag ska göra med de extra dagarna jag reserverat. Kollar kartan och kommer i håg att jag alltid varit sugen på Gibraltar, kanske är det läge för det nu ?

Sen när jag scrollar mitt FB flöde ser jag att en av mina vänner är där nu och hon har så fina bilder på klipporna och …Aporna. Saken är klar jag tror jag måste besöka Gibraltar ❤

Vad längtar du efter i dag ?