En basnivå för bemötande

(En svartvit bild får visualisera mitt tillfrisknande. Det innefattar alla Injektioner, trötthet, levolac behov och ännu värre grejer som följer levolac konsumtion.. men nog med gnäll nu. Jag är faktiskt oförskämt pigg och får ta mig i örat för att inte överanstränga mig)

Rubriken på mitt förra inlägg var Bilder från yoga- och vandringsresan, nu gör jag en annan resa som jag ogärna delar visuella bilder från. Jag kunde ha laddat upp bilder från droppslang, sårdrän och andra sjukhusbilder men det är inga bilder att njuta av. Istället njuter jag  mycket av att vården i vårt land faktiskt är sån att man kan släppa kontrollen och känna tillit till att allt blir bra.  Inte alltid, men oftast är det så.  Det är trots allt vanligare att man kan göra det än att man inte kan göra det. Varje gång allt går på tok och patienter får ett dåligt bemötande är en gång för mycket och inte försvarbart på något sätt.

Någonstans behöver du som personal i vården själv ha varit patient eller anhörig för att på djupet förstå betydelsen av hur du säger saker, vilken betydelse kroppsspråk har när du säger saker. Vad berättar din blick och sättet du berör en patient.

Språket. ( nu är jag ute på hal is ) Jag kan finska, både förstå och göra mig förstådd. Alla kan inte det. Då är bemötandet extra viktigt, hur säger sköterskan de få ord hon kan på ditt språk. Vad berättar blicken, kroppsspråket och beröringen. Nu vill jag genast säga att jag fick god vård, de sköterskor som tog hand om mig var vänliga och hade de där extra snälla ögonen som gjorde att jag slappnade av och kände mig omhändertagen. ( speciellt nattsköterskan skulle ha fått adoptera mig när som helst ) Men jag kan finska.

Mina tankar går som så, att om du som vårdare kommer ihåg hur du ska bemöta människor på ett genuint och värdigt sätt, då är hälften vunnet. Talar vi inte samma språk men vi får omsorg och respekt då är hälften vunnet.

Självklart måste jag också kunna förstå det som sägs och görs till mig i den annars också otrygga miljön. Jag måste kunna bli förstådd i nyanserna av min smärta. Det kan vara verkligt viktigt för behandlingen. Smärtor, otrygghet och ett språk jag inte förstår. En mardröm som inte tar slut. Ibland kan det faktiskt vara så att jag får färre kontakter med personalen för att jag talar ett annat språk. Personalen säger bara det mest nödvändiga och jag får inte det där leendet eller blicken för tänk om jag säger något som de inte förstår.

De och vi. Det är det som måste bort. Det finns bara vi och det finns ett universiellt språk som vi alla förstår. Att bemöta varandra, verkligen våga möta varandra. Det är en kompetens jag tycker att man borde lära ut jämsides med alla ”tre dagars språkkurser för vårdpersonal” ( jo jag säljer sådana) Också som fristående kurs behövs den.

Jag hade turen att få sköterskor som behärskade den kompetensen och det är jag evigt tacksam för men jag vet att alla inte har samma tur. Saken är den att det ska inte hänga på om du har tur eller inte, jag tycker att vi ska ha en basnivå för bemötandet.

Det här var tankar från en sjuksäng och genast jag kommer upp från den ska jag börja planera en ny praktisk utbildning, gissa vilken?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s